I Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” skildras ett,
på ytan, lyckligt pars förfall. Bergman håller oss som publik i små utrymmen: vardagsrummet, köket, kontoret, landstället. Ett rum och ett minimalt begränsat antal människor i samma scen; för det mesta två stycken. Regissören Simon Staho för med sig i sin senaste film, ”Himlens hjärta”, hela det receptet in i 2000-talet.
Två gifta par som båda snart kan fira tjugoårsjubileum, Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre), och Ulf (Jakob Eklund) och Ann (Maria Lundqvist). Över en middag berättar Lars om en kollega som lämnat fru och barn för en yngre kvinna. Det väcker starka känslor kring bordet, och oenigheter kring otrohet. Några menar att otrohet aldrig kan accepteras, och andra att det är en risk man tar i ett förhållande. Men runt bordet har två av de en gemensam hemlighet, som för smärta med sig.
I ”Himlens hjärta” tar Simon Staho otrohet på allvar. Han skildrar den sortens otrohet som sätter allt på spel, vänner och familj.
Hur känns det att lägga sig bredvid sin fru för att sova när man precis har varit med en annan kvinna? Han går både efter det som sägs mellan raderna, och de stora och starka känslorna.
Det är uppenbart att Simon Staho inte är rädd för att verka högtravande, och det är faktiskt en enorm chansning man tar när man väljer att låta en spelfilm utspela sig mellan två gifta par med otrohet och äktenskap som tema.
Jag gillar inte denna typ av film, kanske jag inte fattar hur genialiska de är, att lyckas få fram känslor som berör, men för mig är det bara jobbigt, jag behöver mer underhållning.
Betyg 5
Ps i Love you, den har jag redan sett en gång, men den är så underbar så den kan jag se om hur många gånger som helst.Betyg 10 full pot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar