Ombytta roller

Så hade mamma skrivit i mitt album, Kristina i barnvagnen och jag i famnen.
Kolla så fantastiskt underbar barnvagn.

Åsa Gåsa Klinga och lille lille Mats

Jag har scannat in kort från mina album och det här är ett vanligt motiv, jag och Mats tillsammans. Jag sittande i korgstolen och Mats bredvid.
Jag vet inte vad vi är upptagna med, men det verkar onekligen intressant.
Vad jag däremot minns var att Mats var så underbart gullig att vara med, han var lugn och tystlåten, raka motsatsen mot mig som pratade hela tiden och hade alltid nå´t på gång, jag kunde aldrig vara sysslolös. Och så var jag antingen glad eller arg. Mats han var likadan hela tiden.
Kolla min favoritklädsel, kjol, blus och en liten väst och framför allt KALASBYXOR istället för strumpor och livstycke med strumpebandshållare som skavde på låret.
Och så mina söta skor, önskar att jag hade kvar dem som minne.
På grammofonradion, spelades det ofta, Gunnar Viklund
med Han måste gå och Edith Piaff
med Milord som var mina favorit.

Morfar, Myran och jag

Jag och morfar tog en promenad med hans tax Myran efter lillforsvägen, det var alltid så himla varmt och skönt just efter den vägen.

Om man gick hela vägen fram till lillforsen så växte det kopiösa mängder med liljokonvaljer där, men det var sällan jag vågade gå ända fram, jag lekte bara en bit in i skogen för att känna den där härliga känslan.

Jag minns att morfar sjöng, kan du vissla Johanna och jag skulle svara, ja visst kan jag det och så visslade jag som aldrig förr...det är nog därför jag småler och ser så nöjd ut.

Favorithunden i bakgrunden

Gråhunden NALLE.

En dag kom pappa hem med den allra sötaste och knubbigaste hundvalpen, som vi förälskade oss i från första stund. Han såg ut som en liten björnunge därför fick han heta Nalle.

Han var så fantastiskt fin och snäll. Han skällde aldrig, så pappa var riktigt orolig att han var stum, hur skulle det gå, han var ju en älghund. Men ojojoj vad han skällde när han väl var i skogen och fick vittring på en älg.

Mamma tyckte nog inte så mycket om hundar men pappa var ju jägare så han behövde ju dem.

När hundarna blev för gamla var han tvungen att ersätta dem med nya.

Och så kom Tarras, en ohyfsad Norrbottensspets, som jag aldrig riktigt gillade, mest för att då var Nalle tvungen att gå hädan. Men han fick leva mycket längre än de tidigare hundarna, bara för att han var så otroligt fin och dessutom uppfostrade han Tarras.

En dag när jag kom hem från skolan i Abborrträsk, så var inte Nalle där bara Tarras. När mamma berättade att pappa hade tagit med honom till skogen för att skjuta honom, bröt jag ihop, men utan att visa det, jag stängde in mig på toaletten och grät så att jag trodde att jag skulle kvävas.

Jag hade så gärna velat ta farväl av honom, men det förstod nog varken mamma eller pappa.

Sen måste det ha varit jättesvårt för pappa att genomföra, och han ville nog inte att Nalle skulle fatta vad som var på gång, så han tog nog bara med sig bössan så Nalle skulle tro att det var jakt på gång.

Men oj vad jag sörjer den hunden, än i denna dag.

Tarras blev ju sedan den hund som vi alla älskade, han var ju också fin, se så söt han är på bilden, men så länge Nalle fanns jämförde man ju dem och då blev ju Tarras en oborstad tonåring.

jag en mexikan

jag vet inte om jag skulle på maskerad eller.

Jag måste erkänna att jag minns inte så skärskilt mycket från denna tid, men jag minns att jag gjorde ponchon.