Marion (Valeria Bruni-Tedeschi) och Gilles (Stéphane Freiss) är ett par i 30-årsåldern. Filmen skildrar fem episoder i deras förhållande; det första mötet, bröllopet, barnets födelse, middagen med vänner och separationen. Till skillnad från de flesta andra filmer väljer Ozon här att beskriva kärleken från det att den slocknar till den dag då kärlekslågan tändes.Det är inte första gången en historia berättas baklänges på film, men François Ozon lyckas genomföra det på sitt helt egna sätt och när slutet kommer har man nästan glömt att de två en gång skall gå skilda vägar. Detta mycket tack vare de båda skådespelarna som skickligt för åskådaren tillbaka i tiden. Ozon har själv beskrivit filmen som sin version av Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap".
Denna film såg vi före melodifestivalen.
Fransk, fint omslag, lovade mycket, men jag måste säga att jag blev besviken.
Jag ogillade framför allt de obehagliga samlagsscenerna (vad hände med kvinnans njutning?) och våldtäkten i inledningen fick mig att tappa lusten(!) för resten av filmen.
Filmen utspelas dessutom i enstaka episoder, vilket inte gav någon mjuk övergång, eller smidig överlappning.
Jag har sett en film tidigare som utspelades baklänges, Memento. Den i jämförelse med denna var ju genialiskt filmad, där man verkligen fick anstränga sig för att kunna hänga med.
Nej, jag vet en till, Försoning, den spelades väl inte riktigt baklänges, men man fick först se en version, som flickan i huvudrollen tolkade och sen den riktiga. Den var jobbig vill jag minnas, man fick verkligen vara skärpt hela tiden för att inte missa något.
Men trots det så hade denna film ändå en mysfaktor, och det var språket.
Mitt betyg blir en 5:a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar