Barnspråk

Mackan ska ligga på glaset precis som "offas". Klicka på bilden för att se glasen och mackorna bättre. Han kom på detta helt själv.

I helgen har Olle varit hos oss några timmar på lördan och hela söndan. (Fanny, också hon sov även över från lördag till söndag.)

Han har börjat prata så mycket.

Han har ju sagt mommo till alla äldre, både man och kvinna men när vi var ute på promenad och han ville bli buren av morfar så kom det ett -offa, bäja och efter en stund sa han nää jag gå och så fick Åke sätta ner honom och då sprang han och kastade sig i varje snödriva med rumpan före.

Vi fick skrattattacker mest hela tiden för det rastas mycket hundar på Haga så snön är gul mest överallt och här och var ligger korvarna och Olle han bläade sig igenom promenaden, höll för näsan och låtsades kräkas, han var så rolig och ju mer vi skrattade desto mer bläade han och gjorde sig till.

När vi kom hem åt vi lunch, ja inte Olle, maten var blä, men han åt tre mackor, en banan, ett päron, ett halvt äpple och en och en halv jätte muffins och så drack han flera glas vatten, så nog blev han mätt. Åke brukar lägga mackan ovan på glaset och när Olle fick se det så gjorde han likadant, hur gulligt var inte det.

Sen fick han hicka så jag sa -kom får du dricka lite vatten så går kanske hickan över.

När han fick hicka på kvällen kom han och sa -mommo jag hicka, vatte, hur gulligt som helst.

När jag nämnde att vi skulle gå och vila efter vi hade ätit blev han ledsen och ropade på mamma, sen gick han till Åke och sa Milla, Milla, mim Milla, komma, jag heem.

Han blev ju så ledsen och otrygg så när jag sa att han inte behövde sova om han inte ville, utan vi kunde bara läsa bok, då blev han glad och sa mommo, mim mommo och så fick jag världens goaste kram. Men det är inte lätt att läsa bok, för Olle vill hålla i boken och så öppnar han den och läser själv, pratar gallematias väldigt entonigt och så smäller han igen boken och säger -sluut. Och så hämtar han en ny bok och gör samma sak igen, men han har då något att göra i alla fall. Men vitsen med att man ska läsa bok är ju att få barnet att stanna upp en stund, få inre bilder och tankar och eventuellt bli trött och kanske till och med somnar. Men alla barn gillar ju inte att höra en saga, jag har stött på ett par under min tid som dagmamma.

Han började även säga Åsa, mim mommo, han försökte säga Åke och Amanda och idag kunde han säga Amanda men på sitt sätt förstås.

När han hade bajsat kom han och sa -jag, ha, blää, häj och pekade bak på byxan.

När jag sen skulle byta blöja på kvällen sa han -inte blä, baja piss, baja piss.

Han vägrade ju att äta middag, så jag kokade havregrynsgröt med banan i men det var med trix och knep som vi, både jag och Åke fick i honom knappt hälften, han vill verkligen bestämma och sa nej, nej, nej hela tiden och höll för munnen, men vi lekte att varje tugga var olika bilar, då gick det något bättre, det kunde få köra in tre bilar på raken innan han höll för munnen igen och sa nej, nej, nej.

När klockan började närma sig fem halv sex var han så trött så han gjorde allt för att hålla sig vaken. Det gick inte att sitta och hålla i honom för då var han så rädd att han skulle somna, utan han sprang runt i lägenheten och slet och pillade på precis allting som han i vanliga fall inte rör. Eller så låg han på golvet och sparkade sig fram, bra dammtorkning.

Sen sa han mamma, pappa, mamma, pappa, bilen, jag heem, jag heem. Mommo, mim Milla jag hem. Så fick man säga -snart kommer dom, om och om igen, men när man är så liten finns ju ingen tidsuppfattning, så det blev långa timmar de där sista fram till sju och många upprepningar både för honom och för oss. Stackars liten.

Det var så jobbigt för honom.

Jag försökte bära honom men han slingrade sig som en ål, sen försökte jag sysselsätta honom med allt möjligt men han kunde inte vara stilla en sekund och jag minns när jag var liten och var så där trött, hur det kröp i kroppen och hur obehaglig känsla jag hade, hur svårt det var att komma ner i varv och hur jag bara längtade hem och få krypa ner i en sval säng och dra täcket över sig.

Men jag var arg och skrek och skrek och skrek och låg och sparkade, för det kröp ju så hemskt i kroppen.

Men en sak med Olle är att han gråter inte, han kan gnälla lite, men han är mest glad, man har ju varit med om barn som gråter och gråter och det går inte att få dem att sluta och det tar ju verkligen på krafterna både för barn och vuxen.

Det var jätte länge sedan Olle var här ensam, och så länge, och han har inte sovit över sen nyår.

Till nästa gång får vi bädda en säng som bara är hans som han kan vänja sig vid att både vila i och sova i, bygga på en vana som ger trygghet.