Matklubbens Topplista

tisdag, oktober 06, 2009

Är det en vanlig dag


Är det en vanlig dag
nej det är ingen vanlig dag
för det är Amandas födelsedag
hurra, hurra, hurra.

6/10 för 21 år sedan, följde jag Ida till skolan, som jag brukade.

Sen tog jag alltid en promenad, vilket jag tänkte göra denna dag också,

men jag var så darrig och orkeslös, så jag gick hem istället.

Jag fikade lite och satte mig i fåtöljen och stickade.

Då kände jag att jag hade kraftigare sammandragningar än tidigare och det var ju tre dagar över tiden, så det kunde mycket väl vara dax.

När jag gick på toan hade jag fått en blödning så i samråd med barnmorskan tyckte hon att vi kunde åka in för att kolla läget.

Åke kom hem och vi åkte till BB. Fick besked att det var på G, men mkt svårt att avgöra hur lång tid det kunde ta och eftersom vi hade så nära fick vi åka hem.

Åke hade mkt på jobbet så han åkte tillbaka och jag storstädade Idas rum och sedan skurade jag lilltoan, tog en dusch och satte mig i fåtöljen med stickningen.

Då hade jag fem minuter mellan värkarna. Jag bad Camilla ringa Åke och säga att han skulle komma hem och köpa pizza på vägen.

Han var hemma vid halv sju och vi satte oss vid bordet för att äta, när jag skulle sträcka mig efter en kniv i besticklådan, gick vattnet, det plaskade rejält och Åke tyckte att vi skulle åka in omedelbart men jag ville äta, så jag fick ta en pizzaslice i handen och så bar det iväg.

I fostervattnet såg det ut som bostongurka, det var för att Amanda hade bajsat där inne i magen.

Därför ville de hålla lite extra koll på henne med en CTG kurva.

Vi kom väl in vid sjusnåret och värkarbetet gick väldigt fort och vips var jag helt öppen, vi skojade om vi även skulle få detta barn en torsdag som både Camilla och Ida.

Så blev det också fem över tio kom Amanda ut. Hon var en stor och pampig flicka, 4510 g och 55 cm lång, med hur svart och tjockt hår som helst.

Hon var så lugn och harmonisk på BB, men inte särskilt intresserad av att äta och det visade sig att hon var mjölkprotein allergiker. Men det fick vi helt klart med först när hon var sex år och började skolan.

De tre första månaderna fick jag kämpa för att få läkarna på vårdcentralen att förstå att något var fel, att hon inte mådde bra varken av att ammas eller äta tillägg, som hon skrek, lillstackarn, både av hunger och smärta. Jag satte mig i väntrummet på Bvc, ammade och sedan fick de höra hur hon skrek, men det togs aldrig några prover.

Så när vi till slut fick prova mjölkfri ersättning, fick vi en glad och belåten flicka som äntligen ville äta och hon började gå upp i vikt.

Vid tolv års-ålder hade allergin vuxit bort tack och lov.

Grattis än en gång på din fördelsedag, älskade barn.

5 kommentarer:

Ida sa...

dumma bvc...åh jag minns så mycket från den där tiden. hon va så mysig att bära omkring på fastän hon gallskrek mig i örat. lillfisen :)

Åsa sa...

ja, alltså, du var så duktig!
Vilken avlastning jag fick;) fast du var så liten, du så uthållig, tålmodig och så kärleksfull mot Amanda.
Jag minns på BB, när du satt och höll i henne hela besökstiden och jag frågade om du inte blev trött i armarna, och du svarade att de hade domnat bort, men att det gjorde ingenting.
Det är syskonkärlek, det.

Amanda sa...

åh shit vad intressant att läsa allt. Det låter ju sjukt hemskt! men tur att jag inte minns något av det.

Tack tack så mycket för grattningen!

FA.RW.OA sa...

jag kommer ihåg den dagen hon skulle födas jag var mer nervös än du mamma jag ville bara att ni skulle åka in till bb. jag och Ida satt och peppade varann att äntligen skulle vi få en lillebror, vi var säkra på att det skulle bli en senahoj nossmaharba, då ringde pappa och sa att vi hade fått en lilla syster och vi hoppade i eran dubbelsäng och tjoade det är lycka det. vi älskar dig Amanda

Katarina sa...

Åh, jag minns när hon föddes. Jag bodde hos er när du var på BB. Och så minns jag när vi hälsade på på BB och fick se henne med det svarta håret rakt upp - supersöt!