En tanke som har funnits hos mig länge

(Bilden visar ett hårstrå i genomskärning, coolt, eller hur!)

När ska jag sluta färga håret?
Och låta mig bli helt gråhårig.
Och jag har kommit fram till att det är när jag anser mig själv att vara gammal.
Visst är det en konstig tanke.
När kommer man att anse sig själv som gammal.
Min mamma ansåg sig inte som gammal och hon blev ju nästan åttio innan hon kilade vidare.

Men jag tror fullt och fast att om jag tillåter mitt hår att bli grått, då, då kommer jag att känna, mig gammal.

Det finns så många ursnygga gråhåriga kvinnor och även män förstås som verkligen bär upp det, kolla bara på Åke.

Men det finns även de som inte gör det.

Är jag en av de senare?

I veckan fikade jag med en av våra nya demotjejer och vi pratade om dittan och dattan och kom då in så småningom på födelseår och jag konstaterade att hon var tio år yngre än mig.

Hon blev helt chockad, hon trodde absolut att vi var jämnåriga. Hon sa, men Åsa du har ju inte en enda rynka!
Det tackar jag verkligen för, men då tänker jag, vad är det som gör att vi uppfattas som gamla?

Är det rynkor generellt eller?

Om man tittar på händer så tycker jag att man fort kan se ålderstecken på dem, vilket jag tycker att man kan se på mina.

Är det klädseln, ja absolut, men inte alltid.

Jag följer ofta dagens mode och köper kläder på H&M, Ruth mfl, Gina Tricot.
Är det beteendet, självklart är det det.

Jag är ju så barnslig och fjollar mig hela tiden.

Men i det stora hela så är det nog hela ens väsen som styr,

hållning, gång, stil, uppsyn.

Nu ska jag sluta att fundera på detta och bege mig ut och ta mig en nypa luft i det vackra vädret, men det kommer att bli en sakta stilla promenad, abolut ingen powerwalk, det får bli när jag är frisk igen.

Pussellipuss så länge.