Ur barnamun

Åke
"Vill du följa med Åsa och handla eller vill du gå ut med mej och pojkarna och göra snögubbar?"
Signe
"Jag vill göra snögubbar med er"
Åke
"Men då blir ju Åsa ensam!"
Signe
"Nähä, på affärn är det ju 1000 folk!"

På kvällen när jag nattade Signe och Tore med sång, Trekantiga gubben, som Katarina brukade sjunga, de blev glada att jag kunde den och så läste vi Pettson, låg Signe och visslade under tiden som vi väntade på att Tore skulle bli klar på toaletten.
Då sa jag, tänk vad du är duktig som är så liten och kan vissla så bra, det är inte många barn som kan det.
Signe svarade, Tore han kan, men han säg bara att han in't kan, han har bara glömt hur man gö.

När vi skulle åka till flygplatsen och hämta Katarina och Rikard ville först inte Axel följa med, men efter lite lockande och pockande om att det skulle bli spännande att se planet landa, så gick han med på att följa med.

När vi kom dit så var vi tidiga, dessutom var planet försenat, så vi fick vänta ungefär en halvtimma.
Det blev en lång halvtimma för Axel, de andra barnen roade sig med att utforska flygplatsen till minsta detalj och gå balansgång mellan fönster, element och stolar.

Det var många flygplan som lyfte och landade men det var väldigt mörkt utomhus, så om man inte stod med näsan tryckt mot rutan såg man bara sin egen spegelbild, vilket Axel poängterade.

Tillslut sa han
"Åsa! Det här var lika spännande som garderobsstädning".

Jag skrattade inombords, han hade så rätt, så rätt.

Men när planet från Stockholm väl landade och föräldrarna klev ur var barnen mycket glada.

Det bara bubblade ur dem om hur helgen hade varit.

Det viktigaste att berätta var lördagsgodiset och att det stod kvar även på söndagsmorgonen...