Min lilla Mamma

Nu är det helt klart att mamma ska flytta till ett äldreboende, som hon föredrar att man säger.

Det kommer att bli så bra, både för henne och även för oss.
Även om jag tycker att det känns som att hon ska bo på sjukhus, eftersom rummen är utformade så och toaletten är jättestor och det har Åke förklarat för mig att de måste vara för att det ska rymmas två personal och vårdtagaren samtidigt i det utrymmet.(Åke har ritat väldigt många äldreboenden i sitt yrkesliv.)
Men när hon får in sina möbler och vi får sätta upp gardiner och tavlor så kommer rummet att bli riktigt mysigt och det kommer att kännas skönt för mamma för hon vill inte ha så stort och så mycket grejer omkring sig.

När jag nu har tillbringat åtta dagar med mamma i sommar så förstår jag precis hur beroende hon är av personer i sin omgivning.
Vilket vi alla är, men i synnerhet om vi drabbas av någon form av sjukdom.

De flesta av oss fruktar väl cancer eller att vi ska få en hjärtinfarkt.
Men det finns faktiskt andra sjukdomar som vi borde frukta.
Sjukdomar som drabbar hjärnan.
Som demens tex.
För det är ju det mamma har, och Kristina har varit på en föreläsning om just den sjukdomen.
Jag har Googlat.
Hittade många bra artiklar där sjukdomens olika stadier beskrivs, och det stämmer ju verkligen in på mammas sjukdomsförlopp.

Jag hittade även ett formulär på hur ett mentaltest kunde se ut.
Jag förstår om mamma blev minst sagt kränkt av ett sådant test, för det var otroligt nedvärderande uppgifter. Nu vet jag ju inte hur de testade mamma.

Jag hittade även en symtomenkät, med så många symtom som stämmer in på mamma.

Hon pendlar verkligen mellan olika sinnesstämmningar.
Från morgon var hon väldigt förvirrad och blev lätt irriterad. Men sen hon hade ätit frukost, duschat och fått på sig kläderna, infann hon sig i ett lyckorus, där hon aldrig kunde sluta le, och hon var nästan sitt vanliga jag och mycket tacksam att jag var där och hjälpte henne.
Det mest skrämmande i sådana situationer var hennes insikt i sin egen situation.
Hon sa vid ett tillfälle, samma dag som vi skulle åka och titta på rummet, och jag höll på att kamma henne.
-Åsa, det kan inte vara lätt att ta hand om sin åderförkalkade morsa! För det är jag ju, jag vet inte hur mycket men... jag hoppas verkligen att ingen behöver bli som jag!
Det är mycket rörande när man förstår att hon förstår mellan varven.

Mest hela dagen satt hon i sin favorit stol och slötittade på TV. Hade svårt att minnas om hon hade ätit eller druckit kaffe. Kände en konstant hunger. Långa stunder var hon helt tyst, men man såg på hennes ansiktsuttryck att hon befann sig i en tankeverksamhet långt borta.
Jag satt bredvid och stickade.
Då kunde hon säga.
-Vad skönt det känns, jag kan bara sitta här och behöver inte göra ett endaste dugg.
Jag är så avslappnad i armarna, det känns så skönt.

Efter ett tag så piggnade hon till och ville sticka hon också.
Hon färdigställde två par sockar när jag var där. Så där ser man vad umgänge inspirerar.

På kvällarna kom oron.
Oron för att bli lämnad ensam.
-Vem ska ta hand om mig nu när du ska åka?
-Jag vägrar att vara här ensam!
När hon insåg att jag inte skulle åka hem utan stanna kvar ännu en natt, blev hon så lycklig. Nu kom hennes andra period då hon aldrig kunde sluta le och överöste mej med tacksamhet.
Vi kvällsfikade och hon blev nästan sitt gamla jag igen, där vi pratade och skrattade i kapp. Hon berättade minnen från sin barndom, vilket vi barn alltid har tyckt så mycket om att få höra.

Hon hade svårt att ligga kvar i sängen när hon hade lagt sig, hon steg upp hela tiden, och irrade runt i lägenheten och sökte saker hela tiden. Så jag fick "natta" henne. Hon har en fåtölj vid sin säng som jag satte mig i med stickningen.
Efter en stunds småpratande kunde hon slappna av och sova.

Så nu känns det bra att hon ska få den vård som hon behöver dagligen, vilket vi inte kan ge hur mycket vi än skulle vilja.
Att hon får ha människor omkring sig dygnet runt.
Inte behöva känna sig så ensam.

Men det är som mamma säger.
-Det värsta är att du Åsa, bor i Ume.
Och visst är det så, det är långt mellan oss, och så länge som mamma känner igen mig, så skulle jag önska att vi kunde träffas varje dag.
Prata i telefon går ju, men för mamma är inte det det bästa, hon har svårt att veta vad hon ska säga, eftersom närminnet sviker, och när vi har lagt på är samtalet redan glömt.
Mamma behöver närkontakt och gott om tid tillsammans med personer i samma rum.
Vilket hon kommer att få nu.

Jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska få en så lycklig tillvaro som bara är möjlig i sitt nya boende.