
Gråhunden NALLE.
En dag kom pappa hem med den allra sötaste och knubbigaste hundvalpen, som vi förälskade oss i från första stund. Han såg ut som en liten björnunge därför fick han heta Nalle.
Han var så fantastiskt fin och snäll. Han skällde aldrig, så pappa var riktigt orolig att han var stum, hur skulle det gå, han var ju en älghund. Men ojojoj vad han skällde när han väl var i skogen och fick vittring på en älg.
Mamma tyckte nog inte så mycket om hundar men pappa var ju jägare så han behövde ju dem.
När hundarna blev för gamla var han tvungen att ersätta dem med nya.
Och så kom Tarras, en ohyfsad Norrbottensspets, som jag aldrig riktigt gillade, mest för att då var Nalle tvungen att gå hädan. Men han fick leva mycket längre än de tidigare hundarna, bara för att han var så otroligt fin och dessutom uppfostrade han Tarras.
En dag när jag kom hem från skolan i Abborrträsk, så var inte Nalle där bara Tarras. När mamma berättade att pappa hade tagit med honom till skogen för att skjuta honom, bröt jag ihop, men utan att visa det, jag stängde in mig på toaletten och grät så att jag trodde att jag skulle kvävas.
Jag hade så gärna velat ta farväl av honom, men det förstod nog varken mamma eller pappa.
Sen måste det ha varit jättesvårt för pappa att genomföra, och han ville nog inte att Nalle skulle fatta vad som var på gång, så han tog nog bara med sig bössan så Nalle skulle tro att det var jakt på gång.
Men oj vad jag sörjer den hunden, än i denna dag.
Tarras blev ju sedan den hund som vi alla älskade, han var ju också fin, se så söt han är på bilden, men så länge Nalle fanns jämförde man ju dem och då blev ju Tarras en oborstad tonåring.