Och nitton dagar sedan mamma dog.
Och ju längre tiden går desto mer saknar jag henne.
Men överallt i lägenheten finns mammas saker.
I köket har jag den duken som hon hade på köksbordet i sommar och den fina, fina ljusstaken.
Hennes sockerskål står i fönstret och på bordet hennes älsklingsljuslykta, jag tänder det ljuset varje kväll. Det ger mig tröst och kanske lite ljus till mamma.
På skåpet i köket har jag lampan med svart marmorfot och ljusrosa skärm, det ger ett varmt och ombonat sken, där står också silverskålen på fot som jag har strösocker i.
I vardagsrummet har jag tavlan med torgmotivet, passar perfekt bredvid den öppna spisen.
Mammas Tv står på köpmannadisken bredvid hänger den twistsydda lilla vepan och i fåtöljen ligger den matchande kudden.
I rumsfönstret slingrar hennes gullranka och i allrummet ligger den ljusa röllakansmattan.
Så vart jag än är i lägenheten har jag mamma omkring mig.
Mest är jag ledsen
över att mamma inte fick leva längre,
men i bland blir jag riktigt förbannad,
nu när hon äntligen skulle slippa bo ensam,
kunde hon då inte ha fått njuta av det ett tag.
Eller var det, det bästa som kunde hända en person med hennes sjukdom.
För man vet ju inte hur länge hon hade varit så pass pigg som hon var nu.
Hur lång tid det hade dröjt innan hon slutat känna igen oss.
Nåväl nu är det som det är och jag måste leva vidare,
hur tomt det än är och som Katarina sa,
-nu är vi föräldralösa.
Men vad kan man begära när man är över femtio, då är det bara bonus att få ha sina föräldrar vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar