Matklubbens Topplista

fredag, februari 01, 2008

Igår

Jag fattar inte att jag inte kan eller hinner eller får inspiration att skriva inläggen samma dag utan måste skriva dem i efterhand.

Det kanske blir bättre när vi har flyttat och kommer att ha en stationär dator, då är det bara att slänga sig ner på stolen och skriva så fort inspirationen infinner sig och man kommer på något som man vill skriva om.

Alltid när jag lägger mig på kvällen, så kommer alla fyndiga rubriker, vilket jag annars har så svårt för att komma på, och sen kommer den mest geniala texten om alla mina funderingar, vad jag har gjort osv. då borde jag stiga upp och skriva dem, med det orkar jag ju inte och sen på morgonen efter så är allt som bortblåst.

Irriterande.

Igår när vi kom hem, efter att vi, jag och Å, hade varit på Mäklarhuset först för att hämta kontraktet och sedan på banken för att få lånet beviljat, så gjorde vi mat, stekt laxfjäril med saffransris och ångokta grönsaker, så kände jag för att gå på bio.

För några månader sedan köpte jag ett rabatterat kort så att jag får gå på fyra filmer för halva priset, nu går det kortet ut den åttonde februari, så nu måste jag skynda mig.

Eftersom Amanda är sjuk och Åke inte hade någon lust att gå på bio, så gick jag själv.

Jag såg Fjärilen i glaskupan.


En verklighetsbaserad historia om chefredaktören för tidningen Elle, Jean Dominique, endast 42 år gammal förändras livet totalt för honom. Efter en hjärnblödning ställer läkarna diagnosen locked-in syndrom, det enda han kan röra är sitt vänstra ögonlock. Genom blinkningar lyckas Jean skriva sin egen bok, bokstav för bokstav om sin historia.


Filmen är gjord med lätt hand trots ett tungt ämne.


Vår/Baubys blick ut ur ögat är under filmens första minuter jobbigt klaustrofobisk. En högst subjektiv och privat rädsla som blir till en intressant kollektiv upplevelse i en biosalong.


Bauby framställs dock varken som en stackare eller en fantastisk kämpe – den rätt dryge Elle-redaktören fortsätter att vara dryg och tråna efter älskarinnan som aldrig kommer, medan modern till hans barn tar hand om honom.

Jag är inte så bevandrad när det gäller denna filmkategori, men den var klart sevärd, en film som inte lämnar en oberörd, tänk om man skulle drabbas själv. Mitt betyg blir en åtta.


Det är ganska skönt att gå på bio själv.

Jag vill sitta tyst och bara vara, gå in i filmen utan att någon stör min koncentration.

Men sen är det ju alltid någon annan jäkel på bion som inte kan respektera reglerna och sitter och pratar och tisslar och tasslar, och jag blir så gudförbannad.

När jag bokade biljetten frågade expediten var jag ville sitta, så jag undrade om jag kunde få ta en soffa, så att jag kan sträcka ut mina ben, hon sa att det gick bra eftersom det var så sent och salongen inte var fullsatt.

Bredvid mig sitter två kvinnor i yngre medelåldern och pratar som om de hade betalt.

Jag började ana oråd, hur blir det när filmen börjar?

Mycket riktigt, när filmen börjar så sänker de sina röster till viskningsnivå, vilket är "nästan" värre än när de pratar som vanligt.

När jag sitter i hela salongen brukar jag hysscha, vet inte om det stavas så, rakt ut i luften, för att få tyst på de som jag hör pratar, men nu när jag satt alldeles bredvid dem så kändes det omöjligt.

Så jag tog upp min godispåse och började prassla som fasen och tuggade så det bara small om det, då tittade den ena på mig som att "är du inte riktigt klok du"? Så då glodde jag tillbaka och satte upp ett finger för min mun och sa hyssch!

Sen var det tyst resten av filmen och jag åt inget mer godis.

1 kommentar:

millis sa...

Jag tycker oxå om att gå på bio själv, det är skönt man får sån ro.

Bra mamma man ska säga åt annars sitter man bara och irriterar sig på dem som låter och kan inte konsetrera sig på filmen.

vi rings ikväll för mat prat :)