Julafton 2007

Julafton i år blev lika mysig som andra jular vi har firat...

med vissa undantag...

Våran lägenhet må vara speciell och mysig, nära till sta´n och allt, men när man blir fler än sex personer, ryms man inte riktigt så bra i den. Vi har inte sittplatser till alla i soffan, där man kan sitta och mysa tillsammans och trissa upp spänningen och förväntan på Tomten och alla klappar.

I köket kan bara max sju sitta runt bordet om alla ska sitta bekvämt, nu var vi nio varav en satt i en barnstol som tar plats som för två, så han fick sitta helt utanför, nära spis och diskbänk och hur kul är det, på en skala på tio, trots att man är, 11 månader.

Det blev många klagorop, som stressade vissa av oss, eller i alla fall gjorde att man inte kunde äta riktigt i den lugn och ro som man ville.

När han inte satt i matstolen och tjoade så agerade han vandrande pinne, fram och tillbaka mellan köket och sovrummet via vardagsrummet där han vilade med armarna på tv bänken och i lagom höjd för att skymma tv:n precis i barnens nivå, samtidigt upprepande ett mantra som bestod av tre ord som upprepades tre gånger, mamma, mamma, mamma, bah, bah, bah, tiitaa, tiitaa, tiitaa, om och om igen, hur gulligt som helst, men efter ett tag lite tröttsamt.

Han var inte så farlig på granen med alla bollar i perfekt höjd eller prydnads tomtarna i tunt porslin, och flera år på nacken, men han var ändå tvungen att peka på dem med sitt lilla pekfinger och säga dä, dä, tiitaa, efter ett par dagar blev pekandet mer hårdhänt, bollarna i granen började gunga och tomtarna på tv bänken flyttades en liten bit, han är väldigt lättukdad, eftersom Camilla började tidigt med att säga NEJ med skarp röst, så nu behöver man inte vara så sträng på rösten.

När vi skulle se Kalle Anka så fick en del stå och det ger ingen gemenskap, sen så är inte barnen lika intresserad av tecknat längre, till och med jag kände att det inte ger samma pirr som förut.

Julklappsutdelningen gick fort och Olle var inte det minsta rädd för Tomten, han till och med petade honom i munnen.

Sen måste jag medge att jag inte hade koll på alla när de öppnade sina paket, vi var för utspridda helt enkelt.

Våra spelkvällar, blev en spelkväll med mycket diskutioner om spelregler mm plus ständiga turer till resesängen för att stoppa in tutten och stryka på kinden.

Men så här ska det vara, många barn och ingen jul som är den andra lik, må vara traditioner, men fy fan om det blir slentrian.

Men nästa jul måste vi se till så att alla har någonstans att sitta, så vi får en helhet och gemenskap.

God fortsättning...