Lilla I låg nedbäddad med hög feber, lillpojken A sov sin långa eftermiddagslur, så vi hann bara säga hej innan vi fick bege oss för att skjutsa Ida till flyget.
Jag tog med mig kakor som vi hade alldeles för många av.
När jag var liten så firade vi i stort sett alla jular hemma, och juldagen hälsade vi på hos Farmor, fastrar och farbröder med familjer.
Annandagen kom släktingar hem till oss.
Det fikades och åts hela tiden.
Men idag så är det glest mellan besöken, vilket känns väldigt trist.
Vi har inte samma umgänge med grannarna, och större delen av släkten bor för långt ifrån.
Men det kan ju ändra sig i framtiden, får vi hoppas.
5 kommentarer:
tack igen för fikat! vi doppade upp det på kvällen med mor o far o svärmor. det var supergott och citronbiskvierna... mmm...
vi kan ju starta en ny tradition! vi bor ju nära och så kan vi dra med camilla in också som ju även hon bor relativt stort och har möjlighet att bjuda in folk.
jag minns också min barndomsjular som ett enda långt ätande/fikande och lite skönt är det att inte ha det fullt så späckat i besöksschemat men några besök kan man väl ha ständigt inbokade. kram!
bra idé, det kör vi på, kommande storhelger.
Kram, kram.
Det låter supörb.
Alltså det är jag camilla som tycker det hihi
Åh jag vill vara med! Kom förbi mig också...eller ja jag fattar...det är för långt o ingen kommer rymmas heller. Men jag följer med er däruppe iallafall!
Skicka en kommentar