Jag och morfar tog en promenad med hans tax Myran efter lillforsvägen, det var alltid så himla varmt och skönt just efter den vägen.
Om man gick hela vägen fram till lillforsen så växte det kopiösa mängder med liljokonvaljer där, men det var sällan jag vågade gå ända fram, jag lekte bara en bit in i skogen för att känna den där härliga känslan.
Jag minns att morfar sjöng, kan du vissla Johanna och jag skulle svara, ja visst kan jag det och så visslade jag som aldrig förr...det är nog därför jag småler och ser så nöjd ut.
6 kommentarer:
Den här bildsviten är ju helt underbar. Lillforsvägen har man många minnen från. Mitt strakaste är nog när jag och Maria (Barbro) Lindgren farit ända fram till spången för att plocka liljekonvaljer och när vi skulle hem ville hon gå åt fel håll. Hon kunde vara mycket bestämd och var dessutom två år äldre än jag. Jag var som tur var envis (visste ju att jag hade rätt) så vi kom rätt och cyklade hem till slut. Vi hade lämnat cyklarna en bit bort och jag undrar vad som hänt om vi följt "hennes" väg. Visste nå'n var vi var?
Så fina bilder morfar har tagit! Och du ser så glad ut. Det måste ha varit trevligt att vara på tu man hand med morfar.
De där bilderna minns jag inte att jag har sett. Har massor av minnen från den vägen. Vi lekte ofta där och i skogen. En gång tjuvlånade jag pappas gevär och for för att jaga. Thomas var också med. Vi fann en ekorre som jag försökte skjuta. Den gömde sig hela tiden på andra sidan av ett träd. Jag sprang runt trädet och sköt flera gånger. Thomas stod stilla, det var bara tur att jag inte träffade honom. Vi var inte gamla, kanske 8 år.
Så fina bilder Åsa. Så himla söt du var, även om kläderna inte ser helt praktiska ut om det dessutom var vår och lite geggigt. Men rejäla stövlar har du ju i alla fall.
Kristina: ja, det var läskigt att gå hela vägen fram till liljekonvaljerna, för vägen delade sig som ett y, och det var svårt att minnas åt vilket håll man skulle gå när man skulle hem för då såg yet helt annorlunda ut. Fatta att man fick leka helt vind för våg, man fick helt enkelt hålla koll själv så att man inte hamnade i något elende det fanns inga vuxna som övervakade oss på den tiden.
Katarina: ja visst har han tagit fina bilder och jag älskade att vara med morfar, han var så snäll och hittade alltid på något kul.
Mats: dessa kort har jag haft i mitt album som mamma gjorde till mig när jag var liten, så det är väl därför som du inte sett dem.
Tänk att vi alla har så många minnen från den vägen, men så farligt det där med geväret. Än en gång lekte barnen vind för våg.
Jenny: jag älskade klänning redan som liten, och fina skor, men jag var rädd om dem och det var ofta vattenpölar efter lillforsvägen, så därför hade jag stövlar, men annars skulle jag nog ha haft några små fina ballerinaskor.
Skicka en kommentar