Gråhunden NALLE.
En dag kom pappa hem med den allra sötaste och knubbigaste hundvalpen, som vi förälskade oss i från första stund. Han såg ut som en liten björnunge därför fick han heta Nalle.
Han var så fantastiskt fin och snäll. Han skällde aldrig, så pappa var riktigt orolig att han var stum, hur skulle det gå, han var ju en älghund. Men ojojoj vad han skällde när han väl var i skogen och fick vittring på en älg.
Mamma tyckte nog inte så mycket om hundar men pappa var ju jägare så han behövde ju dem.
När hundarna blev för gamla var han tvungen att ersätta dem med nya.
Och så kom Tarras, en ohyfsad Norrbottensspets, som jag aldrig riktigt gillade, mest för att då var Nalle tvungen att gå hädan. Men han fick leva mycket längre än de tidigare hundarna, bara för att han var så otroligt fin och dessutom uppfostrade han Tarras.
En dag när jag kom hem från skolan i Abborrträsk, så var inte Nalle där bara Tarras. När mamma berättade att pappa hade tagit med honom till skogen för att skjuta honom, bröt jag ihop, men utan att visa det, jag stängde in mig på toaletten och grät så att jag trodde att jag skulle kvävas.
Jag hade så gärna velat ta farväl av honom, men det förstod nog varken mamma eller pappa.
Sen måste det ha varit jättesvårt för pappa att genomföra, och han ville nog inte att Nalle skulle fatta vad som var på gång, så han tog nog bara med sig bössan så Nalle skulle tro att det var jakt på gång.
Men oj vad jag sörjer den hunden, än i denna dag.
Tarras blev ju sedan den hund som vi alla älskade, han var ju också fin, se så söt han är på bilden, men så länge Nalle fanns jämförde man ju dem och då blev ju Tarras en oborstad tonåring.
9 kommentarer:
Men vad säger du. Det är ju hunden i FÖRGRUNDEN som var favoriten. Jag minns knappt Nalle, Tarrass är hunden i mitt hjärta. Däremot minns jag ju Milo som den ohyfsade byrackan som kom och tog Tarrass plats...
Tarrass kunde jag göra allt möjligt med. Jag minns att jag låg på honom och satt med honom i hans korg och att jag slängde mig om halsen på honom när han minst anade det och allt han gjorde var bara att sucka. Och morfar gjorde ju samma sak med honom: en dag var han bara borta. I efterhand kanske det är det bästa för hunden: att ingen vet. Inga tårdrypande avsked, ingen ångestladdning?
Dessa hundar...
Det förstår jag att du tycker Jenny, men för mig finns det ingen hund som kan jämföras med Nalle.
Jag tror att han fick gå hädan 1972, så det är ingen av barnbarnen som fick träffa honom, mkt synd tycker jag, för han älskade verkligen barn.
Sen när Milo kom och Tarrass fick gå hädan så tyckte man ju att Tarrass var en helt underbar hund, för Milo han var ju rent livsfarlig.
Nalle var nog favoriten för mig också. Han följde mig vart än jag gick. En gång skulle morsan ropa in honom men han vägrade komma. Han stannade kvar hos mig tills jag med lugn röst sa att han skulle gå in. Då gick han direkt. Det kändes för jäkligt när han togs bort. Jag tror det var Georg som gjorde det, pappa var med. Han sa sen att det var det värsta han varit med om.
Hej på dig,,minns inte vad garnet heter,men samma som Opal Harry potter å alla de tunna garnerna,mönstret finns på garntjanst.se ;) har du inte fcebook? Jag är mer där än på bloggen,kom igen å skaffa facebook du oxå.Kram
Men jag vet inte vilken av alla som är du ?på facebook..finns flera som heter som du ....kab du söka mig via Marina nilsson Umeå å se om du hittar mig,,
Vi hade en annan hund innan Nalle. Han hette Stej (eller kanske Stay men jag kunde inte engelska då så för mig var det Stej). En stövare som Åsa gillade, sög på hans svanstipp när hon var liten. Han hade vi när vi bodde i skolan och följde med flytten till nya huset. Varje höst och vår kom barngarderoben till skolan i Ljusträsk och sålde barnkläder och jag hade fått en jacka med skinn runt kapuschongen. Jag var överlycklig eftersom det hade krävts en del tjat att få den.Den var gammelrosa med svart skinn, hur snygg som helst.
En dag när vi kom hem från skolan hade hund-jvln ÄTIT UPP SKINNET! Sen dess var han inte mycket värd.
Före Stej hade vi taxen Macki som gärna ville dela kex, eller är det banan, med Mats. Den fick vi per järnväg från morfar.Vi hade en katt med ungar när hunden kom och det blev riktig uppståndelse, pappa blev rejält riven och blodet rann. Katterna försvann!
ja men det finns ingen sådan bild med ditt namn ;o
du har säkert som jag tagit å spärrat att alla inte kan se din profilbild.
Sök du på min mail
marina_n_63@hotmail.com
Taxen Macki var en av morfars tax Myrans valpar, han som kom med tåg till oss.
Men jag minns inte så mycket av varken honom eller Stäj, jag kunde inte heller engelska, så för mig blev det rätt stavning, men jag minns insidenten med katterna, oj vilket liv det blev.
Det jag minns mest med Stäj var väl att han smet hela tiden, och pappa fick fara på byn och hämta hem honom.
Taxar är ju sedan väldigt speciella hundar, så jag tror inte att någon av oss kom den hunden nära.
Det ska ju finnas en hel kortserie på Mats och Macki och kexet, där på trappan till lärarbostaden i skolan.
Det ska även finnas en bild på mig när jag suger på Stäjs svanstipp.
Har du dom korten i något album hos dig Mats, kan du väl lägga upp dem, eller skicka dem till mig.
Det finns även ett kort på Mats och mig och Nalle när han var valp, jag sitter i en korgstol i rummet och håller i Nalle och Mats sitter eller står bredvid.
Kan du lägga upp det kortet också Mats. Eller skicka till mig, så lägger jag upp det.
Ja, för mig är det också Tarras som är Hunden. Milo var jag alltid rädd för. Det var hemskt när pappa hade dött och jag och mamma skulle ta hand om honom.
Jag har läst att Hälleforsspetsarna är så hårt framavlad att de har något fel som gör att vissa individer blir psykiskt störda.
Skicka en kommentar